Här bodde Ossian i Backen

Ossian i Backen var ett verkligt original, och han var en känd person även nere i Kristdala, där han köpte sina matvaror. Han föddes på stället Backen julafton 1885. Även om Ossian någon gång kunde bli arg, så var han i det hela en mycket sympatisk person och blev nog troligen inte så ofta, vilket hände med en del andra, utsatt för elaka praktiska skämt. Däremot fick man ofta i det vanliga samtalet med honom höra överraskande yttranden, som ledde till skratt och ett långlivat citerande.

Backen, som egentligen hette Nymåla och varit torp under Snöversmåla, låg ensamt ute i skogen, och någon bilväg fanns inte dit under Ossians tid.
Ossians föräldrar Karl Erik och Anna hade varit brukare i Höckhult, när de några åpr före sekelskiftet 1900 för 2.000 kronor köpte Backen av Nisse i Snöversmåla och flyttade dit med sina barn. På jordbruket kunde de hålla en ko och en gris.

Ossians bror som hette Bror hade diabetes och dog i mitten på 1920-talet. Ossians syster Lydia gifte sig med smeden i Krokshult. Modern, som allmänt kallades mor Anna i backen, dog 1935, och därefter bodde Ossian ensam på stället.

Ossian var många gånger ute bland bönderna och gjorde dagsverken. Oftast fick han gå både till arbete och tillbaka hem när dagen var slut. Ossian var stark och fick göra grovarbete som att klyva trinn (slanor) och gräva dike. En sak som han behärskade helt var att hägna gärdsgård.

När han en gång skulle komma som tröskhjälp hos Wykman i Åsjögle, dök han aldrig upp. Wykman träffade honom så småningom och frågade efter anledning. "Dä va väl dumt" sa Ossian, "men ja feck e krone å Lundin, om ja låvde å stande hemme".

Den affär som finns på norra sidan om huvudkorsningen i Kristdala (Storgatan 1), innehades förr av Ebenhard, en man med skämtlynne och ett gott öga till Ossjan. "Vet du det, Ossian" sa han en gång "att du och jag är födda samma år", ett påstående som var långt ifrån sanningen, eftersom Ebenhard var yngre än Ossjan. Ossjans svar kom ögonblickligen: "Ja dä kom te mycke skit dä året".

En annan gång kom Ossian in i Ebenhards med varor som han köpt i Sandwalls affär. Han tyckte att de hade för dåligt omslagspapper i Sandwalls, och han ville nu att Ebenhard skulle slå in sakerna i ett bättre papper. Vid ett tillfälle ville Ebenhard bjuda honom på Kaffe. Ossjan svarade ja, men sa han "Jag ska bare ner te Sandwalls å handle först".

På ett ställe bjöd man på så mycket kaffe Ossian ville dricka. När han tömt den nionde koppen sa han "Dä va inte så varst gutt dä här kaffet".

Någon ville veta hur mycket Ossians ko mjölkade, och han sa "Dä ä väl ungefär som en tejjelsten".

Minnen från Backen under Ossians senare år är flera. Av ladugården hade ena halvan rasat samman, och den andra stod kvar utan husdjur. På och utanför gårdsplanen fanns flera stora körsbärsträd, som bar rikligt med bär. På ett par små åkerlappar inom tomtgärdsgården vände Ossian jorden med spade, och på kvällen satt han i sin stuga framför den öppna spisen med sin kaffekopp. När man kom in där och hälsade, sa han hej och skrattade lite tyst. Efter ett tag med allmänt prat var det dags att be honom sjunga eller spela på sitt munspel. Han kunde flera saker men paradnumret var kopparslagaren, en slagdänga från hans ungdomstid.

Ossian var vän med de råttor som fanns i huset. De var så tama att han kunde sitta och stryka dem över ryggen, när de besökte hans matbord. En gång sopade han ut en råtta som befann sig i farstun, så att hon hamnade i snön. Han berättade sedan om det och sa att "dä va väl dumt, så ja öppnede å släppte inna igen".

På stället fanns varken el eller telefon, och en gång ordnade man så att en batteriradio blev inköpt och hamnade i stugan. Batteriåtgången blev enorm. Ossian ville nämligen inte stöta sig med Sveriges Radio genom att stänga av, för då, sa han, "kan di bli tyne i Stockholm". Radion fick stå på för jämnan, och ingen kunde få honom att ändra åsikt trots många försök.

Ossian tyckte om snickeriarbete och byggde upp flera skjul eller uthus på egen hand. Han yxade själv stockarna till bräder och stilen på husen blev därför grov och kantig. Farstukvisten rev han ner, men så ångrade han sig och byggde upp en ny. Ossian dog på hösten 1962 och begravdes den första lördagen i december.

Ossian, fotot taget 1957